Mitt hjärta har spruckit och tårarna har rullat.
Anledningen är Olivia, eller rättare sagt hennes beteende.
Varje kväll sen hon kom i måndags har hon vid läggdags bråkat och tjafsat.
Men idag var ändå värst när hon höll på i över 30min och retades med Arvid, skrek utöver sig och vägrade lägga sig i sin säng(har hon aldrig gjort förut).
Men fick tillslut fram anledningen till detta anfall och det var att hon saknade sin pappa och ville dit.
Och mitt hjärta sprack inte för att hon ville dit, för det är klart att hon får sakna sin pappa och vilja dit ,det förstår jag, utan för att det känns så hemsk att säga "att nu är det mammavecka så nu ska du vara här"
Känns som att man tvingar dom att vara här fast dom kanske egentligen inte vill
Och dom kanske håller på såhär hos pappan, att dom vill till mig, det vet jag inte...
Men skuldkänslor får man, känslan av att inte räcka till och man vill ju bara att dom ska må bra, att dom trivs och inte mår dåligt av detta varannan vecka boende för dom är ju ändå det absolut finaste som finns på denna jord!
Mycket text och kanske lite svammel, men hoppas ni förstår vad jag menar
puss å kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar